I slutet av 80-talet när jag var liten grabb var spelarna i Vita Hästen mina största idoler. Jag kladdade deras namn på varenda skolbok jag hade. Det var Myhrvold, Sundqvist, Reichenberg, Sandström, Molander, Jaalo och många fler. Men det var framförallt två spelare som fick min idoldyrkan som liten grabb. Peter "Firsov" Eriksson och Rickard Rauge. Och det i en tid då IFK Norrköping var bäst i Sverige.
Kanske är det minnen som spökar eller en barns lust att överdriva men det finns inga i Norrköpings stads historia som så klart och tydligt symboliserat allt en klubb och en stad står för. Firsovs spelintelligens och Rauges storlek och skytte gjorde under flera år människor i Norrköping stolta. Oavsett motstånd kände man att man hade en chans för vi hade ju Firsov och Rauge. Och i en tid då sporten på tv mest var några ströminuter här och där blev man alltid lika stolt när sportnytt valde att visa bilder från himmelstalundshallen. "Himpan" ja, så svårt som det var att få biljetter på den tiden. Köer vid sextiden på morgonen var standard. Det är tider jag minns med välbehag.
Därför sörjer en del av mig att två hjältar som Rickard Rauge och Peter Eriksson fått bli som anonyma och bortglömda i Vita Hästens fortsatta historia. Dom förtjänar mer - mycket mer. Därför hoppas jag att dagens Vita Hästen tar sitt förnuft till fånga och hyllar dessa två hjältar. Häng deras tröjor i taket, intervjua gamla medspelare och motståndare och framförallt. Få Peter och Rickard att känna sig stolta. Lika stolta som vi en gång var för dom. Det om något vore värdigt. En värdighet jag tror folk skulle komma för att uppleva.
