Att det kring tränarkarussellen i Sverige förekommer grov inavel är vida känt. Det är i stort sett samma tränare som går runt mellan klubbarna. Fantasin och chanstagandet när det gäller tränare är jäkligt låg. Problemet är att det ser ut på samma sätt på spelarsidan.
Linköpings senaste tillskott är det perfekta exemplet. Ratislav Pavlikovsky. En legokneckt ut i fingerspetsarna som i stort sett varje säsong senaste tio åren skrivit på för en ny svensk klubb mitt i säsongen. Och det egentligen utan att lyckas någonstans. I fjol sköt han in två mål på 24 matcher för AIK och fyra för Mora i allsvenskan vilket troligen är mer rätt nivå för killen. Frågan är ju vad svenska klubbar tänker när samma spelare värvas varje vinter för att "rädda" upp situationen?
Men det finns fler exempel än Pavlikovsky. Lee Goren är en annan som också han värvades av LHC. Sen succésäsongen i Skellefteå 07/08 har dåren, han är en idiot, spelat för minst två klubbar varje säsong. Varje vinter sen dess har¨någon klubb värvat Lee ihop om att man fått en frälsare som ska få fart på en misslyckad säsong. Och frågan ställs igen. Är inte fantasin eller scoutingen bättre än så här bland svenska elitklubbar?
Och det finns och har funnits många fler än de jag nämnt som egentligen varje år spelar för minst två klubbar och som alltid värvas för att rädda en säsong och man blir bara trött. Är verkligen marknaden av intresserade och tillgänglig spelare av hygglig kvalité så få att det måste vara såhär? Jag tror det inte. Jag tror det handlar om flera saker. Dels bristfällig scouting och dels bara ren lättja. Klubbarna verkar varken orka eller kunna sondera terrängen. Så mitt råd är att lyfta blicken. Hockeyn är större än till nästippen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar